Rum för dina frågor

¹³Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.

¹⁴Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.

¹⁵Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.

¹⁶Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.

¹⁷Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.

¹⁸Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»

¹⁹Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:

²⁰huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.

²¹Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.

²²Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven

²³och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.

²⁴Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

²⁵Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

²⁶Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»

²⁷Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

²⁸När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.

²⁹Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.

³⁰Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.

³¹Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

³²Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»

³³Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.

³⁴Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»

³⁵Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.