Mötet med Jesus

¹⁴Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium

¹⁵och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»

¹⁶När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.

¹⁷Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.»

¹⁸Strax lämnade de näten och följde honom.

¹⁹När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät.

²⁰Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

¹ Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom.

²Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.»

³Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

⁴»Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?

⁵Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje.

⁶Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.'

⁷Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva.

¹⁶Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

¹⁷Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.

¹⁸Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn.

¹⁹Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda,

²⁰Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade.

²¹Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»

¹När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.

²Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:

³»Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.

⁴Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.

⁵Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.

⁶Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.

⁷Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.

⁸Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.

⁹Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.

¹⁰Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.

¹¹Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.

¹²Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.

²⁵Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

²⁶Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»

²⁷Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»

²⁸Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,

²⁹Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?»

³⁰Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd.

³¹Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.

³²Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.

³³Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom

³⁴och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.

³⁵Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --

³⁶Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?»

³⁷Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

¹ »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.

²Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt.

³I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till eder.

⁴Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.

⁵Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.

⁶Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.

⁷Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.

⁸Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt och bliven mina lärjungar.

⁹Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förbliven i min kärlek.

¹⁰Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.

¹¹Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.

¹²Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder.

¹³Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.

¹⁴Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.

¹⁵Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.

¹⁶Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.

¹⁷Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.

¹⁸Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»

¹⁹Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:

²⁰huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.

²¹Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.

²²Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven

²³och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.

²⁴Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

²⁵Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

²⁶Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»

²⁷Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

²⁸När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.

²⁹Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.

³⁰Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.

³¹Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

³²Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»

³³Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.

³⁴Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»

³⁵Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.